Det var jätte länge sen jag sist skrev någonting här på bloggen. Jag har tänkt mycket på om jag ska fortsätta med bloggen eller vad jag ska göra men bestämde mig att låta framtiden bestämma ..ja och nu sitter jag och skriver så då fortsätter jag. Lite uppdatering kanske.

Jag fick mycket tråkiga besked, hemska kan man oxså säga. Cancern har spridit sig, den nya medicinen har inte hjälpt något och läkarna kan tyvärr inte göra något mer nu än att se till att
jag inte har mer ont än nödvändigt, se till att jag har det bra tills Gud kallar så att säga.

Jag har ont idag och tar oxycontin för att kuna sova (det gör est ont när jag sover, en tumör sitter vid revbena båda bak och vid bröstkorgen. Jag har även en vid ryggkotan och man har sett att det finns små förändringar i levern som sannolikt är metastaser. Förutom det så lever jag ganska som vanligt, jag är helst med min nära o kära och har tappat intresse för att gå ut och festa. Inte för att jag har varit o festat så mycket på sistone men lusten har väl funnits där. Jag är mer mån om dem jag älskar och vill vara med dem så mycket då sjukdomen förmodligen kommer att göra mig sjukare.

Hm..det är så svårt att veta hur jag ska känna inför att jag kanske inte har ett år kvar att leva, 6 månader eler 3 månader? En del av mig slår säkert bort de, vadå? Jag andas ju då lever jag ju! Jag skämtar fortfarande, jag e glad, jag dricker gott rödvin till god mat. jag går ut med min livliga schäeferhane och fryser om näsan då det är kallt! Jag gosar med min älskade man och vi kan fortfarande tjafsa om små onödiga saker så vem som tog sista toapappret. Jag betalar räkningar och kan sucka över köerna i trafiken då jag kör, klagar på de usla programen på tv osv osv som normala,friska människor gör. Visst jg skulle inte orka springa tjejmilen idag el.imorgon eller nästa månad med min kondis idag men hur många skulle orka det:) Jag känner mig inte dödligt sjuk det är det som har gjort det svårare för mig och dem runtomkring mig att inse hur sjuk jag är eller har varit.

Nu när jag känner hur skönt det är att blogga igen och skulle vilja dela med mig till andra hur det är att leva mitt liv, vem vet det kanske hjälper några andra i likadan sits eller några som har tappat livsgnisten eller dem som tar livet för givet och lär sig att ta hand om sig själv och andra och inse att livet är skört, livet är en gåva. Att jag tror på Gud är min största styrka, min älskade make,familj och vänner oxså. Nu ska jag fortsätta blogga men orkar inte mer i ikväll. kl. är efter tolv puss o kram