tisdag 12 januari 2010

Det var jätte länge sen jag sist skrev någonting här på bloggen. Jag har tänkt mycket på om jag ska fortsätta med bloggen eller vad jag ska göra men bestämde mig att låta framtiden bestämma ..ja och nu sitter jag och skriver så då fortsätter jag. Lite uppdatering kanske.

Jag fick mycket tråkiga besked, hemska kan man oxså säga. Cancern har spridit sig, den nya medicinen har inte hjälpt något och läkarna kan tyvärr inte göra något mer nu än att se till att
jag inte har mer ont än nödvändigt, se till att jag har det bra tills Gud kallar så att säga.

Jag har ont idag och tar oxycontin för att kuna sova (det gör est ont när jag sover, en tumör sitter vid revbena båda bak och vid bröstkorgen. Jag har även en vid ryggkotan och man har sett att det finns små förändringar i levern som sannolikt är metastaser. Förutom det så lever jag ganska som vanligt, jag är helst med min nära o kära och har tappat intresse för att gå ut och festa. Inte för att jag har varit o festat så mycket på sistone men lusten har väl funnits där. Jag är mer mån om dem jag älskar och vill vara med dem så mycket då sjukdomen förmodligen kommer att göra mig sjukare.

Hm..det är så svårt att veta hur jag ska känna inför att jag kanske inte har ett år kvar att leva, 6 månader eler 3 månader? En del av mig slår säkert bort de, vadå? Jag andas ju då lever jag ju! Jag skämtar fortfarande, jag e glad, jag dricker gott rödvin till god mat. jag går ut med min livliga schäeferhane och fryser om näsan då det är kallt! Jag gosar med min älskade man och vi kan fortfarande tjafsa om små onödiga saker så vem som tog sista toapappret. Jag betalar räkningar och kan sucka över köerna i trafiken då jag kör, klagar på de usla programen på tv osv osv som normala,friska människor gör. Visst jg skulle inte orka springa tjejmilen idag el.imorgon eller nästa månad med min kondis idag men hur många skulle orka det:) Jag känner mig inte dödligt sjuk det är det som har gjort det svårare för mig och dem runtomkring mig att inse hur sjuk jag är eller har varit.

Nu när jag känner hur skönt det är att blogga igen och skulle vilja dela med mig till andra hur det är att leva mitt liv, vem vet det kanske hjälper några andra i likadan sits eller några som har tappat livsgnisten eller dem som tar livet för givet och lär sig att ta hand om sig själv och andra och inse att livet är skört, livet är en gåva. Att jag tror på Gud är min största styrka, min älskade make,familj och vänner oxså. Nu ska jag fortsätta blogga men orkar inte mer i ikväll. kl. är efter tolv puss o kram

3 kommentarer:

  1. Det finns mirakel som händer och sker. Att tro och hoppas är det som för oss vidare.
    - din vän Helen

    SvaraRadera
  2. Jag mår verkligen dåligt över hur mycket folk som insjuknar nuförtiden. Jag har en mamma som fick äggstockscancer för ca 1½år sen. Fick behandling för det men för 3v sedan fick hon besked om att hon fått återfall. De är utspridda överallt förutom lungan och levern, hon fick sin första behandling igen men tror inte det hjälper. Så nu använder vi av naturkost ist, som gurkmejja,ingefära tallbarrksdryck. Anita dete finns alltid mirakel och det finns metoder där de faktiskt stoppar cancer, de går EJ bort eller kommer tillbaks, men det är alltid upp till en om man vill ställa upp på det. Jag har ingen webbadress men läs gärna om Dr Thomas Helleday. Eller en läkare i Tyskland som gör hypertermi Dr Henning Saupe. Men viktigast är att hålla hoppet uppe och självklart vara nära o kära.
    Med vänliga hälsningar och hoppas o ber till gud att du blir frisk igen! B.B

    SvaraRadera
  3. Hej, min mamma fick diagnosen gallgångscancer den 24 mars 2010 ett datum jag aldrig kommer att glömma. Jag gick som i en dimma, visste inte vad det var för en dag inte heller hur jag skulle klara av detta. Jag har varit så rädd sedan den dagen att hon inte ska klara av det här. Men hon är stark och säger hela tiden att jag ska klara det här. Hon har ätit B-17 vitamin sedan hon kom hem på skärtorsdagen och det har hjälpt henne jätte mycket. Gulsoten är borta och hon känner sig hungrig, fått aptiten tillbaka. Idag börjar hon med behandling på sjukhuset och jag bara hoppas hela tiden att vi har gud på vår sida. Jag vill inte förlora henne hon är för ung, bara 66 år. Herregud hon ska ju leva minst 10 år till. Jag hoppas att du och jag kanske kan ha kontakt om du orkar, skulle vara skönt att prata med nån i samma situation som min egen mamma. Vill höra hur du klarar av allt detta. Problemet är att hon inte vill prata så mycket om detta utan behåller nog rätt så mycket själv inom sig. Jag kan ju inte tvinga henne att prata men jag tror hon skulle må bra av att prata av sig. Sköt om dig så hoppas jag att vi kan skriva till varandra. Många kramar Anna

    SvaraRadera